Igår, precis efter det att jag frågade er om chicklit-tips, tänkte jag på det här med status och böcker. Att kunna dra till med att ha läst nån av de ryska storförfattarna är väl ändå förknippat med viss imponans. Även om den i mitt fall mest handlar om att jag är imponerad av att någon har orkat ta sig igenom en sån tegelsten till bok. Men om man säger att man vill läsa chicklit eller ännu värre längtar efter att läsa Kinsella, Green och co så är det nästan lite pinsamt. Lite som att gå till affären och handla en endaste entrecôte en fredagkväll eller kanske bara toapapper. Borde inte en bok läst vara en bok läst? Kinsellas Shopoholic-serie till exempel, sjukt mycket roligare än Strindberg. Och risken för att somna är nästan minimal. Så nästa gång jag står i den lila butiken och längtar efter en fnissig, mysig bok så ska jag sträcka på ryggen och låta bli att lägga till en psykologibok eller så för att verka smart.
2 kommentarer:
Word!
Jag är gammal nog att bestämma själv vad jag läser och då ingår både Kinsella och kanske inte Strindberg, men väl en och annan nobelpristagare. Läser dock ofta chic-lit på engelska, vilket skulle kunna ses som ett sätt att försöka rättfärdiga?!
Skicka en kommentar