Angående likheten mellan Moby-Dick och Bright Shiny Morning

Jag skrev min bacheloruppsats om Moby-Dick, detta otroliga "verk". Ja, för ett verk av något slag är det. Jag menar att Herman Melville var galen när han skrev det eller åtminstone på ett sjuhelsikes jag ska jävlas-humör (ett humör som i så fall sträckte sig under en rätt så lång tid med tanke på hur tjock den där boken är). Det finns light-versioner av Moby-Dick, sådana som barn/ungdomar läser och sedan säger att de har läst Moby-Dick. Men det är inte samma sak som the real deal, det säger jag er. För the real deal innehåller så mycket runt omkring. Exempelvis finns det ett kapitel med bara fakta om valar. Påhittad fakta dessutom. Själva formatet på romanen är en salig blandning. Det är fakta, Shakespeare, musikal, symboler, metaforer, referenser och så "vanlig berättelse". I light-versionen har de "konstiga" kapitlen klippts bort och man får läsa en berättelse utan konstigheter från början till slut. Men om man tar sig an det stora verket blir man nästan knäpp. Man tror att man får grepp om boken men så plötsligt bestämmer sig Melville för att hitta på något nytt. Så godtar man det (eventuellt) och så fortsätter historien. Man tror återigen att man har fått grepp om formen men nej, nu ska det tydligen sjungas, jaha, och nu var det visst teater och nu blev det akademiskt här med fotnoter! Ja, sådär håller det på. Melville leker med sin läsare och dennes förväntningar av vad en roman är. I början blev jag irriterad eftersom mina förväntningar inte möttes men så småningom kände jag hur Melville satt i bakgrunden och fnissade åt mig - det var ju just så han ville att jag skulle reagera! Då fnissade jag tillbaka och tyckte om det. "Din jävel" tänkte jag. Missförstå mig inte, jag läser helst inte boken mer än en gång men jag är ändå imponerad av formatet på den. Jag är imponerad av Melville och det nytänkande som det ändå innebar. Att läsa den en gång räcker dock (vilket jag vet att min lärare på engelska institutionen på SU skulle förfasas över - han läser den nog varje vecka).

Man får knappt träffa den vita valen Moby Dick men det byggs upp en spänning kring honom. Folk pratar mycket om den vita valen och då särskilt kapten Ahab som minsann ska hitta valen och döda honom om det är så är det sista han gör. Allt prat om den vita valen, alla faktakapitel och referenser kring valar samt själva resan de gör för att hitta honom bidrar till att det byggs upp en otrolig, eh... valstämning. När jag läste boken såg jag valar överallt, jag tyckte att folk talade om valar (det gjorde de inte) osv. På så vis lyckades Melville med att göra mig helt kokobäng i huvudet.

Nu anser jag inte att jag blev kokobäng av James Freys Bright Shiny Morning men formatet påminde ibland väldigt starkt om Moby-Dick. Los Angeles är James Freys motsvarighet till valen Moby Dick. Allt handlar om Los Angeles. Man ser staden från olika vinklar, genom berättelser och faktakapitel. Kapitlet om de olika vägarna i LA påminde definitivt om de olika valsorterna som Melville berättar om. Det är bara fakta fakta fakta - ett sånt kapitel man (jag) liksom skummar lite men som ändå fyller en funktion i sammanhanget.

Jag sätter hundra spänn på att James Frey har läst Moby-Dick.