Boktjuven

Jag gillar egentligen inte att landa i en hög där alla beundrar samma sak. När det blir för hypat. Jag vill gärna hitta det där innan alla andra gör det, sticka armbågen i min kompis bredvid och fnysa att det där hittade jag innan alla andra gjorde det.

Boktjuven är en sån bok. Alla i hela världen läser eller har läst den och hyllat den. Eller nästan alla i alla fall, på bok.nu hittar jag

"Jag tycker också att Boktjuven är klart överskattad! Formatet (kommentarer i fetstil) och döden som berättare är roligt och annorlunda men det blir för mycket av det goda. Sättet att tilltala läsaren känns tillgjort och larvigt och tjatet om Saumensch etc blir jobbigt i längden. Försök att väcka läsarens nyfikenhet genom att referera till saker som kommer längre fram likaså. Övertydliga förklaringar gör att man känner sig dumförklarad."

Och jag måste backa två steg och fundera om det verkligen är så. Men det är verkligen inte så. Det är perfekt. Inte enkelt, för perfekt är ofta enkelt. Det är krångligt och pråligt och Zusak knölar ibland till det så att han slår knut på sig själv. Men det är perfekt.

Och enkelt. Fast jag skrev att det inte var enkelt så är det det. Det är raka känslor, knytnäveslag i magen och läsa ut boken på bara några dagar för det flyter.