Vardagsperspektiven

Som i ett led i det här läsa-böcker-om-kändisar har jag precis plöjt dels Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva samt även Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst.

Böckerna är ju mycket olika vid första anblick, den ena handlar om en bipolär sjukdoms påverkan på livet, den andra är en samling krönikor och blogginlägg på ett synnerligen vardagligt tema. Ändå är det som förenar

böckerna just detta. Vardagen. En intim, utlämnande betraktelse av författarnas styrkor och tillkortakommanden. Visst, båda är av den sortens lättläst litteratur som lanserats som pocketböcker på flygplatser och i matbutiker och lever en smula på att båda författarna är välkända och ofta figurerande i media. De tog inte lång tid att läsa, och jag vet ännu inte vad de lämnar för avtryck. Men jag kan inte låta bli att gripas en aning av att de just VÅGAR vara så självutlämnande. Råa. Mot sig själva och inte minst mot sina familjer.

Heberlein går såklart ett steg längre, när hon faktiskt i boken berättar om hur hon planerar att ta sitt liv. Hennes barn måste ha svårt för att läsa den här boken utan att få ont i hjärtat. Hennes man likaså, som hon beskriver som otroligt kärleksfull, men snudd på naiv i sin kärlek. Den låter inte alla gånger ömsesidig, kärleken. Heberlein beskriver otrohetsaffärer och jobbstress, och än en gång får man en känsla av att man vill veta mer. Hur togs den här boken emot? Var den ett försök att tjäna pengar? (Lär ju ha gått rätt bra, med tanke på hur länge den legat på pockettoppen.) Hade den ett terapeutiskt syfte? Ville hon få andra människor att förstå hur det är att leva med bipolär sjukdom? Vad var syftet?

Jag känner att boken gett mig insyn i hur livet med en psykisk sjukdom kan vara så svensson, men ändå så annorlunda. Hur väntrummet på psykakuten blir ett rum som alla andra, jag blir mer medveten om människor i mitt liv och deras ageranden. Kanske är det detta som hänger kvar. En slags sympati. En skvätt rädsla. Tänk om jag bär det inom mig? Alla de gånger man legat med bottenlös ångest? Eller är jag bara ännu en av de som Heberlein fnyser åt? De som har en kreativ ångest, en sån där rödvinsdepp? Jag vet inte, men jag tycker ändå att boken är läsvärd. Speciellt i dessa tider av lyckopiller. Alla har vi våra åkommor, Ann Heberlein väljer att lägga sin på bordet. Precis som hon är.

Mia Skäringers bok är som sagt ett hopplock av texter som hon skrivit, främst (uteslutande?) för tidningen Mama, där hon även bloggat. Hon väljer att belysa familjelivet i dess brutalaste, men ändå kärleksfullaste form. Hon skriver om skitiga strumpor, om brist på sex, om cellförändringar och bindor som inte på långt när räcker till. Hon skriver om skuldkänslorna vid en skilsmässa och om sin alkoholiserade pappa. Jag älskar hur Skäringer skriver. Jag vill bli vän med henne, jag vill att hon ska kliva in i mitt liv med all den här skitigheten och säga åt mig att ingenting spelar någon roll så länge som hjärtat mår bra.

I texterna växer det fram en bild av det där härligt galna familjelivet, det bohemiska, det ostrukturerade och den oändliga kärleken till varandra. Ibland stör det mig, hur mycket

den här bilden romantiseras, skitiga sockar är trots allt ändå skitiga sockar, men hon lyckas. Man känner med henne, hela tiden.

Som lärare kan jag dessutom inte låta bli att tycka att det är intressant att läsa de korta texterna om hennes son, som har Asbergers och ADHD. Kärleken som övervinner alla problem, och hur det ändå ibland blir fel. Hur orken tar slut. Jag känner sympati för Skäringer (och nu känns det som att jag vill skriva Mia, som att jag känner henne). Boken är perfekt för de där korta stundernas läsning, på väg till jobbet, i väntan på vännen som blivit sen. Eftersom den är en samling krönikor krävs inget större engagemang, och språket är vardagligt, sådär att jag nästan vill säga att hon skriver på bloggsvenska. En redigerad bloggsvenska med massor av fantastiska liknelser. Och jag gillar det.