Jag fattar inte grejen.

Björn Ranelid alltså. Jag har faktiskt haft ganska svårt för honom sådär allmänt. Kanske sticker det till i jantesjälen när han verkligen uppriktigt hävdar att han är helt fenomenal, ja kanske till och med bäst av alla, HELT UNIKT BRA, på att skriva. När han sedan deltog i Stjärnorna på slottet, och det blev lite synd om honom på grund av mobbningen i barndomen och läppglanshistorien med Linda Skugge, ja då försökte jag väcka sympatier för honom. Men, ska sägas, det lyckades inte helt och fullt. Jag tycker faktiskt att det verkar som att han aldrig slutar prata, någonsin, och sådana människor är ju generellt sett lite jobbiga. Generellt sett alltså, jag har ju själv aldrig träffat karln, och kan därför inte yttra mig i frågan.

Trots denna något avoga inställning till författaren följde jag en rekommendation och min lilla känsla av ”vad fan är det frågan om?”, och köpte Hjärtat som vapen. Man måste ju se om han är sådär bra på att skriva som han säger, menar jag. Efter ungefär ett halvår i bokhyllan var det sedan dags.

Och nja alltså, nja. Historien är fin och så, den kan ni googla er till fortare än kvickt, så jag tänkte mer skriva om min uppfattning av denne store författares skrivkonst. Han ÄR ju en stor författare enligt de där som kan, han har ju vunnit pris och grejer. Så jag känner litegrann som Anna gjorde nedan angående nobelpristagarna; är jag dum som inte fattar grejen eller?

För jag begriper inte hajpen.

Språket är såklart målande och fullt av metaforer och liknelser, det är han ju känd för. Men han använder sig också av upprepningar i historien. På ett sånt sätt att jag som läsare känner; hallåå, jag vet redan det här! Det är säkert en stilistisk poäng med detta, men det tilltalar mig inte alls. Inte heller det här sättet att skriva som att målgruppen ofta är högstadiemässig i nivån på läsningen, men inte i ordvalet. Det blir en knepig kombination, där man ska ha en ordkunskap med gamla ord och talesätt som är på en långt högre nivå än tempot i historien och läsförståelsen.

Jag vet inte, det är kanske jag, men Hjärtat som vapen är inte alls min kopp te. Han får gärna fortsätta att tycka att han är bäst, det kanske till och med är så att det är jag som är lite dum när jag inte faller pladask för hans målande språk. Ändå.

Jag ger den här boken det talande omdömet Orkade knappt läsa ut/ bläddrade igenom sista sidorna. Nobelpristagarna vet jag inte om jag någonsin kommer våga mig på att läsa.