söndag, september 16

Och nu måste jag ju se filmen också

Min man var tvungen att läsa Simon och ekarna av Marianne Fredriksson när han gick i skolan. När jag plockade upp boken på semestern tittade han på mig och 

jahaja.

Och jag tittade frågande på honom. Det visade sig att han nog inte hade läst den där boken när allt kom omkring, utan hade låtsats och hållit med de andra när boken diskuterades på lektionerna. 

Jag är en sån där som inte tror på spådomar (även om jag varit och spått mig två gånger, var av en av damerna såg att jag skulle gifta mig med en man i uniform, någon som inte slog in). Jag tror inte på ametister, väderomslag, UFO:n eller kentauer heller. Och det är inget dåligt med människor som tror på det här, de lever säkert mycket mer spännande liv än vad jag gör. Men dessa människor, det är de som jag tänker skulle få mest ut av Simon och hans ekar. För mig blir det mest flummigt när både Simon och hans adoptivmamma Karin lullar omkring bland dessa jävla träd och pratar med dem.

Det är väldigt svart och vitt i den här boken. Människorna är antingen goda eller onda, det finns inget mellanting. Ingen människa som beskrivs i boken är grå, eller ens brun, de påverkar alla huvudpersonerna livsavgörande. Eller okej, det finns en ambulanskille där i mitten någonstans, han är med på några sidor och är väl varken svart eller vit. Kanske mest ljus-, ljusgrå.

Ändå ger mig boken något. Det är ingen dålig bok. Skrapar jag bort allt det flummiga, alla drömmar och tankar och tjafs så är det en fin bok, en fin berättelse. En bok som behövs, som berättar om en historia som fanns och fortfarande finns i Sverige. Om rasism och förföljning. Om hemskheter men också om vackra saker. Den visar en sida där Sverige och kanske främst dess invånare valde att inte vara neutralt under andra världskriget. Är du en historienörd som jag är, så är det där du lägger ditt fokus. Är du en som tror på väderomslag är det här antagligen en perfekt bok för dig.


Inga kommentarer: