Anna om Stina

För några år sedan jobbade jag extra i reception. Det hände att det gled in lite kändisar på kontoret då och då. Oftast politiker men även andra. En dag kom Stina Lundberg Dabrowski dit och skulle då få sitt besökskort av mig i receptionen. Eftersom hon ändrade efternamn titt som tätt visste jag inte vad det var som gällde för tillfället. Istället för att fråga om det var Dabrowski eller Lundberg eller Lundberg Dabrowski eller Dabrowski Lundberg som gällde, frågade jag vad hon hette. Hon måste ha trott att jag inte visste vem hon var men det gjorde jag. Det gjorde jag! Ni förstår, jag har alltid tyckt om Stina. När jag såg henne på Skavlan för någon vecka sedan (och hon kom med snabba kommentarer och skötte intervjuerna bättre än lillpojken Skavlan) berättade hon lite om boken som hon nyligen har skrivit. Efter Skavlan-avsnittet bestämde jag mig för att den boken ska jag läsa.

Så det gjorde jag. Jag läste den mycket snabbare än vad jag brukar läsa böcker. Den var lättläst men välskriven och fängslade mig direkt. Boken heter ju Stina om Stina och konsten att intervjua och handlar främst om intervjuteknik. Anledningen till att jag ville läsa den var egentligen mest för att jag ville veta mer om Stina Lundberg Dabrowski. Och det får jag ju. Inte lika mycket som jag vill men jag får läsa flera småhistorier om hennes uppväxt samt hur hon tänkt under sina intervjuer. Jag får veta saker inte bara om henne utan även lite om intervjupersonerna. Hon berättar bland annat att hon fick svara på många frågor om vad intervjun var tänkt att handla om innan hon fick möjlighet att träffa guvernören Arnold Schwarzenegger. Stina ljög inte men beskrev lite om de områden hon tänkte ta upp, med ett rätt så stort tolkningsutrymme.

Schwarzeneggers försök att styra vilka som ska få göra intervjuer och vad de ska få tala om tycker jag inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag anser att en person med mycket makt måste tåla vilka frågor som helst från journalister.

Jag rekommenderar boken även om man inte är intresserad av intervjuteknik. Den är givande ändå. Förmodligen ännu mer givande om man dessutom är intresserad av just intervjuteknik. Vad jag saknar är en starkare koppling mellan de delar som handlar om Stinas eget liv och de som handlar om intervjuerna. Det känns ibland lite lösryckt även om jag antar att det finns en tanke bakom. Som att Stina vill veta vad som format de personer som hon intervjuar – hur de har växt upp osv. – och att vi här får veta lite av det som har format henne. Våldtäkten, knarket och föräldrarna, för att nämna några.

Jag vill ge cred för att hon skiftar mellan att använda sig av ”hon” och ”han” när hon talar generellt om personer. Ibland är det det ena och ibland det andra. Det är sånt jag kan haka upp mig på ibland, att vissa endast använder sig av ”han” men menar personer i allmänhet. Andra kanske inte tänker på sådant, men det gör jag. Heja Stina!

Mycket bra bok av mycket cool och skarp kvinna. Men du, Stina Lundberg Dabrowski, jag vill veta mer om dig. Okej? Okej.