Niceville

Det här med att man skulle läsa mer på semestern när det regnar - jag vet inte riktigt. Jag har haft semester de senaste två veckorna och läsandet har gått si sådär. När det är sol kan jag få tillåtelse att ligga still och läsa, men är det regn då är det en viss make som vill bli underhållen. Hela tiden. Speciellt om man råkar befinna sig hemma hos mina föräldrar.

Lyckades dock klämma bokklumpen Niceville (åh, vad jag önskar att jag hade läst den på engelska, höll på att svimma varje gång jag såg titeln, gillade den engelska "the Help" så mycket bättre) på 479 sidor under tre dagar i London. Morrade åt min man när han sökte min uppmärksamhet och på planet passade jag på att tokläsa.

På sida 82 börjar tårarna komma (gravidkänslig, då jag väntar vår första bokcirkus!unge) och det slår mig som det aldrig tidigare slagit mig hur jävla fantastiskt det faktiskt är att USA nu har sin första icke vita president. Hur lång väg det faktiskt är. Hur brant han faktiskt klättrat.

Jag måste läsa slutet redan när jag kommit halvvägs in i boken för jag känner att om den slutar åt helvete så kommer jag inte orka läsa mer. Det är inte rosenskimrande, det är svart och hårt och okej, lite väl tillagt ibland. Jag önskar att författaren, Stockett, hade vågat vara ännu hårdare, lite skarpare, lite vassare. Men det räcker, jag ger den högsta betyg.

När jag kommer hem till Stockholm ser jag att boken blivit film. Jag tittar på trailern och ryser lite. Där Stockett lyckas vara svart verkar filmen mest vara just så rosaskimrande och gullig som jag hoppades att de skulle undvika.