Vips så blev det liv

Redan innan jag började läsa boken kände jag att jag tyckte om den. Enbart för att jag gillar Bob så mycket. Som tur var behövde jag inte svika min inledande känsla för jag tyckte om den även när jag hade läst ut den.

Boken innehåller flera historier i en och trots att det är fina historier som vävs samman kan jag tycka att det är det enda jag har lite svårt för. Jag är dålig på att komma ihåg så när det återigen berättas om en person som var med för femtio sidor sedan börjar jag att fundera över vem det nu var igen. Men allt det andra. Det är ju bara bra hörni. Bob åker till Indien för att finna sig själv och det kan förstås låta som en riktig kliché men det gör inget. Han spelar ju på det. Och det är roligt. Jag satt och skrattade högt flera gånger för mig själv så att min pojkvän började undra hur det stod till egentligen. Jag återberättade för min pojkvän om roliga saker som ”Ja och nu står Bob där på toaletten och ska käka upp sitt pass! Hahahaha!”.

Mycket av det som berättas är historier som man kan ta på. Ni vet, man läser, saker händer. Det finns även en hel del filosofiska resonemang. Mycket tankar kring att älska sig själv istället för att försöka att finna lyckan i någon annan. Det är svårt att ta till sig tycker jag. Det där om att inte påverkas av något runt omkring utan endast finna lyckan i sig själv. Jag tycker om att han skriver om det.

”Det är inte minnet av Alak som får mig att gråta, utan sorgen över den naiva men enkla tron att någon annan människas famn kan radera all smärta.
Nu vet jag att det inte är så. Och det är en kunskap som för med sig en saknad. Saknaden efter tron att det faktiskt skulle kunna vara så enkelt, enkelt som en annan famn.
Det enda fördelen med denna dröm om att en annan människa skulle kunna ge dig gudomlig frid och kärlek, är det korta ögonblick då du tror att den har besannats.
För övrigt är denna dröm ett mot verkligheten förklarat krig.”

Det är inte bara en historia om att ”hitta sig själv” utan även en hyllning till blågrönalgen eller till livet. Just det där med blågrönalgen känns lite långsökt för mig men livet kan jag gå med på. Det är förstås värt att hyllas. Och med alla sidoberättelser förmedlar han (trots viss förvirring för min del) hur många tillfälligheter som ska till för att just du föds. Med risk för att upplevas som en eh ja jag vet inte, en lipig tönt (?) kan jag berätta att jag nästan fällde en tår när jag läste de sista orden där jag låg i hängmattan.

”Vips så blev det liv.
Och du är här.
Och du är inte den första.
Och du bär jorden mellan dina fingrar som ett nystan.”

Där låg jag och tänkte ”Ja! Här är jag! Tänk att jag är här!” Tänk så det kan gå.

Men. Jag måste vara trög eller nåt för jag fattar inte vem hans fru är. Jag anar ju, men så uppenbart tycker jag inte att det var. Så det är väl bara dags för mig att försöka googla mig till det. Sånt är ju viktigt att veta.