Om läsande i Latinamerika

När jag var yngre, nietie, sådär, så drömde jag om att bo i ett latinamerikanskt land. Jag skrev små drömmande historier på låtsasspanska om kvarlämnade historier på dörrkarmar och mörka, farliga män.

Min kompis bor i Colombia och jag frågade henne om läsande och författarskap där borta.

Jenny: När jag bodde i Mexiko pratades det inte så mycket om författare, målarscenen tog över lite, men det kan ha att göra med att Mexiko har väldigt kända konstnärer inom målning (främst Diego Rivera och Frida Kahlo). När jag googlar Colombia och Latinamerika får jag fram få författare jag känner igen (kan vara min dåliga allmänbildning i och för sig): Gabriel García Márquez, Isabel Allende, Paulo Coelho. Hur mycket inhemsk litteratur läser de i Colombia?

Kompis: García Márquez är ju den Store Colombianske Författaren, alla andra hamnar lite i skymundan. Det finns ju en hel del andra colombianska författare (såklart). García Márquez är ju dessutom fortfarande verksam.

Colombianer läser en del colombianska författare, men jag tror att regionalismen är väldigt viktig i Latinamerika. Inte bara colombianska författare utan latinamerikanska, Vargas Llosa från Peru, Borges och Cortázar från Argentina, till exempel.

Mest män, som vanligt.


Jenny: Hur menar du att regionalismen är viktig - att man mer känner sig som latinamerikan än colombian, eller?

Kompis: Inte så att den är viktigare, men väldigt viktig. I första hand colombianer, i andra hand (nästan lika viktigt) latinamerikaner. Identiteten "latino" är mycket viktigare än identiteten "europé", till exempel, som känns rätt påhittad och tillgjord.


Jenny: Du då? Har du läst något colombianskt/latinamerikanskt? Om ja, hade du gjort det innan du flyttade till den delen av världen?

Kompis: Jag har läst litegrann, men alldeles för lite. Jag läste ett par böcker när jag läste spanska A på universitetet. På eget bevåg har jag läst lite av argentinske Julio Cortázar (rekommenderas) och några böcker av chilenska Isabel Allende. Hon är ojämn, men "Andarnas Hus" tycker jag är närapå ett mästerverk.

Min absoluta favoritbok är underbara "El libro de los abrazos" av uruguayanske Eduardo Galeano. Den innehåller korta, men helt fantastiska, små historier. Som till exempel los sueños de Helena:

Aquella noche hacían cola los sueños, queriendo ser soñados, pero Helena no podía soñarlos a todos, no había manera. Uno de los sueños, desconocido, se recomendaba: - Suéñeme, que le conviene. Suéñeme, que le va a gustar. Hacían la cola unos cuantos sueños nuevos, jamás soñados, pero Helena reconocía al sueño bobo, que siempre volvía, ese pesado, y a otros sueños cómicos o sombríos que eran viejos conocidos de sus noches de mucho volar.

Jag har haft "Hundra år av ensamhet" av colombianske Gabriel García Márquez på min att läsa-lista hur länge som helst, ungefär. När jag väl blir färdig med uppsatsen lovar jag att ta itu med den boken. Lovar. Nu har jag lovat skriftligt och allt.


Jenny: Finns det någon speciell genre som det tycks att man skriver där nere? I Sverige verkar det vara väldigt poppis just nu att deckare ploppar upp och förökar sig. Det står jämt i media att olika länder köpt in alla möjliga svenska deckare. Just Allende känns lite... "övernaturlig"(?), liksom ett jag vet inte hur jag ska förklara det, men lite samma stämning som i Paulo Coelhos böcker.

Kompis: Hm, jag vet inte om det är någon speciell genre som är populär just nu, men jag håller med om vad du säger att det ofta är lite "övernaturlig" stämning i latinamerikansk litteratur, och den är ofta även lite mer poetisk, mer metaforer och mindre rakt på sak, tycker jag. (Här måste jag dock påpeka att det är lika stor tönt-faktor på att läsa Coelho här i Colombia som det är i Sverige).

Apropå deckare, Millenium-trilogin har slagit igenom med dunder och brak även här, "alla" har läst "Los hombres que no amaban a las mujeres" (som de irriterande nog har översatt titeln till). Stieg Larsson är nog Sveriges kändaste författare i Colombia.

Man skulle kunna tro att det borde vara Astrid Lindgren, men henne har ingen hört talas om, någon enstaka person har vaga associationer till Pippi Långstrump, men det är allt.


Jenny: Märker du någon skillnad i sättet att läsa från Sverige? Eller pratet om att läsa? Eller finns det kanske likheter?

Kompis: Största skillnaden tycker jag är att man pratar mycket mindre om läsning här. Fast jag vet ärligt talat inte om det är ett generellt drag eller om det handlar mer om vilka jag råkar umgås med, som nästan alla har heltidsjobb + extrajobb + plugg på kvällarna (typ läser en masterutbildning vid sidan av jobbet). Då blir det inte så mycket tid över till läsning av skönlitteratur.

När folk pratar med mig om läsning är det oftast att de just läst Män som hatar kvinnor ("vilken spännande bok" och "är fängelserna verkligen sådär i Sverige?")...

När jag senare wikipediar författare i Latinamerika hittar jag hela fem stycken har vunnit Nobelpriset i litteratur:

* Gabriela Mistral, 1945 (Chile)
* Miguel Ángel Asturias, 1967 (Guatemala)
* Pablo Neruda, 1971 (Chile)
* Gabriel García Márquez, 1982 (Colombia)
* Octavio Paz, 1990 (Mexiko).

Andra framstående författare (i urval):

* Isabel Allende (Chile)
* Jorge Luis Borges (Argentina)
* Alejo Carpentier (Kuba)
* Paulo Coelho (Brasilien)
* Julio Cortázar (Argentina)
* Rubén Darío (Nicaragua)
* Carlos Fuentes (Mexiko)
* Jorge Icaza (Ecuador)
* João Guimarães Rosa (Brasilien)
* César Vallejo (Peru)
* Mario Vargas Llosa (Peru)


Jag kan pinsamt lite om böcker i Latinamerika och ja, nu är väl en tid så god som någon att börja beta sig genom den här världsdelen...