onsdag, augusti 4

Om läsande i Latinamerika

När jag var yngre, nietie, sådär, så drömde jag om att bo i ett latinamerikanskt land. Jag skrev små drömmande historier på låtsasspanska om kvarlämnade historier på dörrkarmar och mörka, farliga män.

Min kompis bor i Colombia och jag frågade henne om läsande och författarskap där borta.

Jenny: När jag bodde i Mexiko pratades det inte så mycket om författare, målarscenen tog över lite, men det kan ha att göra med att Mexiko har väldigt kända konstnärer inom målning (främst Diego Rivera och Frida Kahlo). När jag googlar Colombia och Latinamerika får jag fram få författare jag känner igen (kan vara min dåliga allmänbildning i och för sig): Gabriel García Márquez, Isabel Allende, Paulo Coelho. Hur mycket inhemsk litteratur läser de i Colombia?

Kompis: García Márquez är ju den Store Colombianske Författaren, alla andra hamnar lite i skymundan. Det finns ju en hel del andra colombianska författare (såklart). García Márquez är ju dessutom fortfarande verksam.

Colombianer läser en del colombianska författare, men jag tror att regionalismen är väldigt viktig i Latinamerika. Inte bara colombianska författare utan latinamerikanska, Vargas Llosa från Peru, Borges och Cortázar från Argentina, till exempel.

Mest män, som vanligt.


Jenny: Hur menar du att regionalismen är viktig - att man mer känner sig som latinamerikan än colombian, eller?

Kompis: Inte så att den är viktigare, men väldigt viktig. I första hand colombianer, i andra hand (nästan lika viktigt) latinamerikaner. Identiteten "latino" är mycket viktigare än identiteten "europé", till exempel, som känns rätt påhittad och tillgjord.


Jenny: Du då? Har du läst något colombianskt/latinamerikanskt? Om ja, hade du gjort det innan du flyttade till den delen av världen?

Kompis: Jag har läst litegrann, men alldeles för lite. Jag läste ett par böcker när jag läste spanska A på universitetet. På eget bevåg har jag läst lite av argentinske Julio Cortázar (rekommenderas) och några böcker av chilenska Isabel Allende. Hon är ojämn, men "Andarnas Hus" tycker jag är närapå ett mästerverk.

Min absoluta favoritbok är underbara "El libro de los abrazos" av uruguayanske Eduardo Galeano. Den innehåller korta, men helt fantastiska, små historier. Som till exempel los sueños de Helena:

Aquella noche hacían cola los sueños, queriendo ser soñados, pero Helena no podía soñarlos a todos, no había manera. Uno de los sueños, desconocido, se recomendaba: - Suéñeme, que le conviene. Suéñeme, que le va a gustar. Hacían la cola unos cuantos sueños nuevos, jamás soñados, pero Helena reconocía al sueño bobo, que siempre volvía, ese pesado, y a otros sueños cómicos o sombríos que eran viejos conocidos de sus noches de mucho volar.

Jag har haft "Hundra år av ensamhet" av colombianske Gabriel García Márquez på min att läsa-lista hur länge som helst, ungefär. När jag väl blir färdig med uppsatsen lovar jag att ta itu med den boken. Lovar. Nu har jag lovat skriftligt och allt.


Jenny: Finns det någon speciell genre som det tycks att man skriver där nere? I Sverige verkar det vara väldigt poppis just nu att deckare ploppar upp och förökar sig. Det står jämt i media att olika länder köpt in alla möjliga svenska deckare. Just Allende känns lite... "övernaturlig"(?), liksom ett jag vet inte hur jag ska förklara det, men lite samma stämning som i Paulo Coelhos böcker.

Kompis: Hm, jag vet inte om det är någon speciell genre som är populär just nu, men jag håller med om vad du säger att det ofta är lite "övernaturlig" stämning i latinamerikansk litteratur, och den är ofta även lite mer poetisk, mer metaforer och mindre rakt på sak, tycker jag. (Här måste jag dock påpeka att det är lika stor tönt-faktor på att läsa Coelho här i Colombia som det är i Sverige).

Apropå deckare, Millenium-trilogin har slagit igenom med dunder och brak även här, "alla" har läst "Los hombres que no amaban a las mujeres" (som de irriterande nog har översatt titeln till). Stieg Larsson är nog Sveriges kändaste författare i Colombia.

Man skulle kunna tro att det borde vara Astrid Lindgren, men henne har ingen hört talas om, någon enstaka person har vaga associationer till Pippi Långstrump, men det är allt.


Jenny: Märker du någon skillnad i sättet att läsa från Sverige? Eller pratet om att läsa? Eller finns det kanske likheter?

Kompis: Största skillnaden tycker jag är att man pratar mycket mindre om läsning här. Fast jag vet ärligt talat inte om det är ett generellt drag eller om det handlar mer om vilka jag råkar umgås med, som nästan alla har heltidsjobb + extrajobb + plugg på kvällarna (typ läser en masterutbildning vid sidan av jobbet). Då blir det inte så mycket tid över till läsning av skönlitteratur.

När folk pratar med mig om läsning är det oftast att de just läst Män som hatar kvinnor ("vilken spännande bok" och "är fängelserna verkligen sådär i Sverige?")...


När jag senare wikipediar författare i Latinamerika hittar jag hela fem stycken har vunnit Nobelpriset i litteratur:

* Gabriela Mistral, 1945 (Chile)
* Miguel Ángel Asturias, 1967 (Guatemala)
* Pablo Neruda, 1971 (Chile)
* Gabriel García Márquez, 1982 (Colombia)
* Octavio Paz, 1990 (Mexiko).

Andra framstående författare (i urval):

* Isabel Allende (Chile)
* Jorge Luis Borges (Argentina)
* Alejo Carpentier (Kuba)
* Paulo Coelho (Brasilien)
* Julio Cortázar (Argentina)
* Rubén Darío (Nicaragua)
* Carlos Fuentes (Mexiko)
* Jorge Icaza (Ecuador)
* João Guimarães Rosa (Brasilien)
* César Vallejo (Peru)
* Mario Vargas Llosa (Peru)


Jag kan pinsamt lite om böcker i Latinamerika och ja, nu är väl en tid så god som någon att börja beta sig genom den här världsdelen...

9 kommentarer:

Evelina sa...

Åh vad intressant att läsa. Blev mkt nyfiken på "och "är fängelserna verkligen sådär i Sverige?"). DET skulle jag vilja ha en utveckling på. :D

Cia sa...

Men läs Hundra år för tusan! Det är min absoluta favoritbok!

Och när det gäller genre så tänker åtminstone jag direkt på magisk realism som både Marquez och Allende håller sig till...

Jenny sa...

Cia: Amen precis, så heter det ju med ett (två) finare namn!

Och snart kommer det en uppföljning med läsande i NZ.

Annika sa...

Evelina: Här är fängelserna mer som att "vi låser in dig i en cell bakom ett galler med sisådär fem-sex andra och så får vi se hur du klarar dig". Ingen rehabilitering. Ingen mat ens ibland (gäller att ha anhöriga som ser till att man överlever).

Så alla som läst boken (i slutet sitter han ju i fängelse), och särskilt de som sett filmatiseringen vågar inte riktigt tro att det verkligen är ett fängelse han är i. Kan fängelser verkligen vara sådär? Med en cell per person? Och cellen har en riktig säng och ett skrivbord och en garderob? Och det finns växter i blomkrukor i korridoren? Och soffor? De som sett filmen är helt chockade och fattar inte riktigt scenen när han får besök i fängelset...
Det är lätt vanligaste frågan jag får om boken/filmen.

Cia: Lovar att läsa Hundra år av ensamhet. Lovar! Det är nästan lite pinsamt att vara bofast i Colombia och inte läst den...

Evelina sa...

Åh vad intressant! Blir diskussionen ngn gång att det borde begås fler brott här eftersom fängelsena är så "snälla"? Jag menar - här i Swe hörs ju ofta argumenten att fängelsena inte är till ngn nytta för att man blir bättre behandlad än vad vissa kan ha det i det verkliga livet etc. Fängelsematen bättre än skolmaten osv. (obs - inte mina åsikter). Har kanske inte med böcker att göra, men jag tycker det är skitintressant.

Annika sa...

Nej, aldrig. Här är ju kriminaliteten MYCKET högre än i Sverige, så det skulle inte riktigt funka som argument. Snarare ses Sverige som ett slags föredöme och lite av ett paradis ("i Sverige är allt perfekt")... Folk tycker att det är beundransvärt och nästan lite overkligt att fängelser faktiskt kan vara humana.

Evelina sa...

Nej precis, argumentet fungerar ju inte, men jag tänkte just om folk var förvånade över att så humana och bra fängelser inte genererar fler brott. Det är ju inte standarden på fängelser som generellt sett ger upphov till ev brott men du fattar säkert vad jag menar.

Och så böcker då - måste läsa Hundra år av ensamhet snart.

It´s all about me sa...

åh, jag började läsa Hoppa hage för åratal sedan. Eller på spanska då (Rayuela). Den står fint i min bokhylla. Mormor har varianten på svenska, om jag skulle ge upp (vilket jag iofs gjorde). Jag har ju även läst sydamerikansk litteraturkunskap på universitetet och tragglat mig igenom diverse författare. Jag älskar Mario Vargas Llosa (dessutom är han...eller var som yngre...en riktig hunk!) Han kom till och med till Stockholms Universitet och höll en föreläsning, men dessvärre missade jag den.

generellt älskar jag symaerikansk litteeratur. Den skiljer sig från annan. Garcia Marquez skriver ju "realismo magico", vilket är en genre jag bara älskar. Han är underbar. Hans bästa är nog nästan "relato de un naufrago", som jag inte vet om den finns på svenska.

Jag har mängder med böcker från latinoländer i min bokhylla - många är köpta i Sydamerika, men en hel del även från Sverige.

Och appropå fängelse - har inte hängt med i hela er diskussion, men en som står mig mycket nära har suttit i fängelse i sydamerika och herregud vilken skillnad. Har man bara pengar, kan man köpa sig vad som helst där inne, inkl. både frihet och plats...

Annika sa...

Anna, när jag väl lämnar in uppsatsen ska jag ägna mig åt att läsa böcker. Påminn mig då om att jag ska be dig om tips :)