Om och om igen?

Att läsa samma bok mer än en gång har aldrig varit min grej. Vet inte varför, men jag har nästan aldrig känt behov av att läsa samma sak flera gånger. Kanske är jag rädd för att bli besviken om jag läser igen, kanske känns det roligare att läsa nya olästa böcker än att lägga den dyrbara lästiden på samma ord en gång till. Kan egentligen bara komma på två böcker jag läst om.


Den ena är Ok, Amen av Nina Solomin. Läste den första gången som kurslitteratur och det var första gången jag kände att jag ville åka till New York. Andra gången var i höstas när vi precis landat igen i Stockholm efter just en vecka i New York där vi bland annat besökte de kvarter med ultraortodoxa judar, chassider, i Williamsburg som boken handlar om. Otroligt häftigt att både besöka kvarteren och sen läsa om det igen, helt klart både ett av mina starkaste reseminnen och bokminnen.

Den andra är Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne. Jag har sen så länge jag kan minnas någon märklig dröm, eller snarare fantasi, att jag skulle vilja hamna i ett läge där jag är helt beroende av naturen, gärna genom att hamna på en övergiven plats. Det är lite hönan och ägget-diskussion på vad som kom först - fantasin eller att jag läst Tummelisa och just Den hemligshetsfulla ön. Oavsett så är det en otroligt fin fantasi och jag borde verkligen ta och läsa om boken igen eftersom det är säkert 15 år sen sist. Det är ganska mycket Lost över hela storyn också, kraschlandning på öde ö där märkliga saker händer. Fast Den hemlighetsfulla ön skrevs 1874, vilket i sig gör den värd att läsa minst en gång extra.