En riktig tjockis

När Jenny hade bok-EM tidigare i år (uppdaterat: eh, det är ju 2013 nu, dvs det borde stå "förra året") vann ju tyvärr inte The Hour I First Believed av Wally Lamb, men jag klickade hem den efteråt i alla fall. Den var svintjock, 735 sidor, men tänkte att det inte gjorde så mycket eftersom den bl a skulle handla om Columbine-skjutningarna, och ni vet ju vid det här laget att jag gillar true crime och alla varianter av dem. Men tjockisböcker får ofta ligga till sig bra länge hos mig. Jag tycker inte alls om att börja läsa på nya böcker eftersom jag inte gillar de där sidorna som måste läsa innan känslan av att ha kommit in i boken infinner sig. Antal sidor som måste läsas innan känslan kommer varierar ju såklart, men det känns ofta som att tjocka, långa böcker tar längre tid på sig. Det är ju egentligen helt logiskt också, en tjock bok ger ju utrymme för mer utsvävningar och längre resonemang. Haft ett par diskussioner med de som gillar tjocka böcker, som gärna vill att det ska vara minst 6-700 sidor för att en bok ska kännas som en riktig bok. Jag har väl inte riktigt varit överens med dem så att säga, även om många av mina favoritböcker är på 500 sidor eller så. Men i en diskussion nyligen kom argumentet upp att det är först i tjocka böcker som en historia får plats att verkligen utveckla sig och ta den plats den behöver. Jag sa att jag förstod, men det gjorde jag nog egentligen inte riktigt.

Eftersom jag hade lite extra ledighet i början av året tog jag tag i att läsa boken. Jag gillade den! Det tog inte alls lång tid att komma in i den, och det var ytterst få delar i tjockisen som jag tyckte var onödiga utsvävningar. Det knöts ihop på ett fint sätt, hela tjottaballongen. Och detta trots att Columbine-delen (där riktiga namn och händelser används) är mycket mindre närvarande än vad jag trodde, mer än på ett psykologiskt plan. Samtidigt hinner det hända så oerhört mycket i den här boken, det blir som ett brett spektra av effekten av väldigt uppmärksammade händelser i USA de senaste 20 åren fast på ett sätt där människors livsöden berörs. Det är inget munter historia det här, inte alls. Kanske är det därför jag gillar den också. Möjligtvis att det blir lite väl mycket saker som händer för en och samma familj att det ska vara helt och hållet trovärdigt på slutet. Men för att återknyta till det där om att få en historia att utveckla sig - nu förstår jag vad hen menade som sa det. The Hour I First Believed är precis en sån bok, där det känns som att följa en person under ett helt liv, utan att det blir tråkigt eller onödigt. Boken kommer stanna i min hjärna rätt bra lång tid framöver.