Gengångare, eller när Harry och jag gjorde slut

Under de senaste åren har jag sakta men säkert läst mig igenom alla Jo Nesbøs böcker om Harry Hole. De flesta har jag läst ut snabbt som attan, eftersom det är den typen av böcker, men jag har med flit haft ganska lång tid mellan varje bok jag läst. Har liksom velat dra ut på det hela, plus att jag tröttnar på en genre om jag plöjer mer än två böcker i rad. Men det har varit så himla fint att alltid ha en bok väntande hemma, alltid något att plocka upp då läslusten försvunnit eller om jag bara vill läsaläsaläsa ett dygn eller så. 

Tills jag hade läst klart alla. Jag blev på riktigt ganska ställd över att det inte fanns fler att läsa, ungefär som att jag hade ignorerat att han inte skrivit en miljard böcker om Harry Hole. Kände mig lite bok-deprimerad. Så plötsligt gick jag förbi en Pocketshop-butik som hade tapetserat med nya Hole-boken Gengångare eftersom den precis hade kommit ut i pocket. Det tog uppskattningsvis en sekund från att jag såg boken tills jag stod i kö för att betala. Och då hade jag i ärlighetens namn inte ens någon koll på att det skulle komma en ny bok. Men jag köpte, åkte hem, läste, läste klart. 

Och nu tycker jag att Harry är klar. Nu längtar jag inte riktigt till nästa bok. Det är bra nu, slut, klart, finito. Jag gillade verkligen boken, betygsatte 4 av 5, men det behövs inte mer eller fler. Ungefär som när man ser en tv-serie och känner att Nej, inte ännu fler säsonger! Men precis som att jag ändå fortsätter att se de där serierna lär jag fortsätta läsa om fler böcker dyker upp, men det känns inte lika abrupt nu. Jag och Harry har nog börjat inse att vi är klara med varandra. Men det har varit en fin tid. Fina år. Tack Harry!