bokcirkus! har ju funnits ett par år nu, och vi börjar se ett mönster i vissa saker. De tre största problemen i vår lilla bokklubb är:
1. Hitta ett datum då alla kan ses
2. Att alla ska ha läst ut boken när vi ses
3. Bestämma plats för att ses
Det är inte så att vi är oense, verkligen inte, det är bara att de här frågeställningarna ständigt återkommer. Så vi tar ibland datum när inte alla kan ses och vi har inga krav på att man måste ha läst ut boken (även om det är en fördel att så många som möjligt har läst ut den när vi väl ses). Att hitta en plats att ses på är däremot nödvändigt. Sist valde vi Hermans inklusive utsikt över ett vårvackert Stockholm. Och det ångrar vi inte. Linn kunde tyvärr inte vara med och Anna hade inte riktigt hunnit läsa ut, så hon fick gå och hämta mer mat när vi skulle diskutera slutet. För Undantaget av Christian Jungersen är en bok där man behöver diskutera slutet. Eller åtminstone ha det med i diskussionen. Så, om ni inte har läst boken kan det finns en och annan spoiler här nedanför. Känn dig varnad om du fortsätter att läsa!
Undantaget är nästan 600 sidor lång, och vi är alla rätt överens att det hade räckt med 300 sidor ungefär. Det är så mycket utfyllnad, så mycket berättande och levererat av vad vi ska tycka och känna istället för beskrivande. De är vänner istället för att beskriva hur de faktiskt är vänner, och på så sätt få oss att tro på det istället för att någon (författaren) berättar att så är fallet. Men trots längden på boken och att texten antagligen är den minsta vi någonsin sett i en pocketbok är det lättläst. Det flyter på. Vilket liksom gör det hela komplext, precis som med historien.
För vi gillar ju syftet med boken, det provocerande i att vem som helst kan vara en person som begår ett brott. Eller i att vem som helst kan falla in i läget att tro det om någon annan, eller bli en mobbare omedvetet. Jag själv älskar sånt här, att föreställningen om "vi och dom" raseras. Att människor som begår hemskheter inte behöver vara de andra, det kan vara vi. Eller en själv. Lika provocerande och svårt att greppa som tanken att de flesta våldtäkter begås i hemmet av en person som våldtäktsoffret känner. Jag var den som överlag gillade boken mest, och antagligen för att jag var så glad över den övergripande storyn. Och slutet, att trots att vi blir skrivna på näsan med vem som faktiskt erkände brotten så är det inte alls självklart att det var den personen. Men det som faller är allt däremellan. Vissa saker känns, som sagt, väldigt påtvingade. Krystade. Konstlade. Enligt en artikel i DN gjorde författaren väldigt omfattande research innan, både kring folkmord men även hur karaktärerna i boken uttrycker sig.
"Att få fram riktiga människor tar tid. Det viktigaste för mig var att inte göra dem till män, med kvinnliga namn."
Men det var just det han gjorde. Eller åtminstone gjorde de riktiga människorna till hur män tror att kvinnor är. Och det störde. Det var kanske det som gjorde att boken inte kändes trovärdig. Att det var påklistrat, berättat för oss som läste. Hans research kring folkmord var däremot helt fantastisk, eftersom alla trodde rakt av på de artiklar om folkmord som dök upp emellanåt och fortfarande tror och hoppas att de faktiskt baseras på verkliga händelser.
Anna läste ut boken tillslut, och vi det gemensamma betyget på boken blev 3,04 och alltså en av de sämre böckerna vi läst hittills.
Cia: 3,3
Evelina: 3,9
Jenny: 2,1
Sara: 3,0
Anna: 2,9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar