I veckan läste jag ut A Wolf at the Table. Jag är lite imponerad över hur Augusten Burroughs (som både jag och Linn tjatar om en hel del) kan skriva memoar efter memoar utan att det blir upprepningar. A Wolf at the table handlar om hans pappa. Det är inte lika skoj och skratta-rakt-ut som hans övriga böcker och det blir delvis därför brutalt utan att det skrivs på näsan. Han bygger liksom upp något som blir väldigt otäckt att läsa. Och jag tycker så himla mycket om det. Det senaste året har jag haft svårt att hitta böcker som slår mig rakt i nyllet, men det här är det närmaste jag kommit på bra länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar