Och innan jag hinner läsa de sista sidorna så går jag in och sätter betyg tre på bok.nu, sen vaknar jag dagen efter och känner i hela kroppen att det är fel betyg för den är ju en fyra. Fast att jag har sett filmen och inte riktigt minns vad som kommer hända, men har en känsla av det. För den är bra, det går inte att komma ifrån. Inte lika lättsam som hans Easter Parade. Och då är inte ens Easter Parade en lättsam bok.
Revolutionary Road är tung, långsam, perfekt. Inget smuts på ytan som är slipad. Boken är som en välstädad takvåning där var sak står på sin plats, utan att det stör. Långsamheten blir ibland plågsam på pendeltåget och jag fastnar med blicken på medpassagerare och undrar om de är som Frank Wheeler, någon som tror att de inte alls trivs i vardagen, men som är så fast i den att när förändring är närstående inte själv vågar inse att de faktiskt lever det liv de vill leva.
Hade jag varit Linn så hade jag fredagstipsat om Revolutionary Road för den uthållige och Easter Parade till den som vill ha det lite kvickare. Men Yates - honom borde man läsa i vilket fall.
5 kommentarer:
En av de böcker jag inte lyckats läsa ut. Den var så förödande långsam, deprimerande och ointressant. Men jag förstår att den "egentligen"är bra.
Jag läste Easter parade och älskade och har Revolutionary road i bokhyllan väntandes som jag har sparat lite på och längtat till, men nu blir jag besviken. Är den inte lika underbar som Easter parade? Synd... (Eller rättare sagt; fan också!!)
Jag vet precis vad du menar med böcker som man vet är bra men inte kommer genom, ibland undrar man om et är värt besväret, men den släpper en liksom inte, utan ligger och kallar på ens dåliga samvete.
Och nej, den är absolut inte dålig, den är bara annorlunda och väldigt mycket långsammare.
Hmm, den står faktiskt bortglömd i min bokhylla också, har läst ett kapitel nån gång förra året sen glömt den. Trodde ett tag att jag faktiskt läst den tills jag kom på mig själv. Får nog förflytta sig till "att läsa"-hyllan i sommar!
Jag tyckte Revolutionary Road var fantastisk. Det gjorde så sjukt ont på slutet! Och så läste jag den mitt i en tid i mitt liv när jag själv tagit stora beslut om förändring och då kändes den extra mycket. Normaliteten och de stora klyshorna om Paris klibbar sig fast på kroppen som ett tjockt slem. Burr!
Skicka en kommentar