På tal om Sara Ohlsson

Det låg en liten bok i mitt postfack igår när jag kom hem efter jobbet. Ett brunt litet paket med ett väldigt fint innehåll; Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Egentligen skulle jag ha jobbat igårkväll, men jag blev så himla himla lässugen så jag struntade i att jobba och lade mig på soffan med en filt över fötterna och boken i högsta hugg. Sen låg jag där tills boken var slut.

Och vilken bok sen. Det var känslan jag hade när jag som femtonåring såg Fucking Åmål på bio all over again. Hjärtklappningen. Ångesten. Pinsamheten. Finheten. Komplexiteten mellan att vara liten och vara nästan vuxen. Nu är jag en sån person som ogillar beskrivningar i största allmänhet och föredrar den egna fantasins hittepå, men jag saknade faktiskt lite personbeskrivningar i den här boken. Jag har ingen riktig koll på hur Olivia och Tor och dom andra faktiskt ser ut, men det är egentligen nåt jag tänker på så här i efterhand. När jag läste boken var jag helt uppe i den och hade inte en tanke på hur dom såg ut.

Jag gillar också hur Sara Ohlsson lyckas undvika att göra boken klyschig. Handlingen är snabb och omväxlande och när man tror att man har grepp om vart den är på väg så byter den riktning. Om jag hade varit teen eller tween idag så hade jag fullkomligt älskat den här boken. Hell, jag älskar den faktiskt lite även fast jag är tjugoåtta.

Betyg: 4,5/5