Kolka

Jag gillar Bengt Olsson, bland annat för att hans sätt att skriva böcker är helt annorlunda än hans krönikor i DN. Dock är det inte samma sak som att jag hyllar allt han skriver, men ja, äh, ni fattar.

Hans senaste roman Kolka (för övrigt schnyggt omslag!) är en lite märklig läsupplevelse. Det är lite jobbigt, men på ett bra sätt. Tror jag. En namnlös tonårsflicka från Litauen tvingas flytta till England och bestämmer sig för att bara prata engelska. I början blir jag stressad, det är som att läsa hennes tankar i en enda lång mening som aldrig tar slut eftersom det inte finns några kapitel, knappt några stycken och den otäcka känslan av något odefinierat blir mer och mer påtaglig. Till slut känns det nästan som en deckare, jag vill bara veta vad som händer! Nu! Och så kommer slutet och det klassiska Jaha? när just det förväntade, enkla slutet dyker upp gör mig besviken. Fan Bengan, det här hade du kunnat ro i hamn om du bara vågat! Trist. Men ändå så gillar jag det. Sa jag märklig läsupplevelse? Men jag har nog glömt den här boken om några månader.

Vid det här laget vet ni ju att jag älskar att googla när jag läst böcker, och icke helt oväntat har jag gjort det nu också. Läst recensioner och bloggar och känner mig inte överrens med någon av allt jag läst. Märkligast är recensionen i SvD, flera gånger var jag tvungen att scrolla upp och kolla om det verkligen var Kolka han läst och inte en märklig variant av den. Jättekonstig. På riktigt.