Bokträff med Stockholms största kanelsnäckor

Vi droppar in en efter en, Cia och jag som slutar tidigast i världen droppar först och delar på världens största kanelsnäcka. Jag har bara kommit till sida tvåhundra (blev av med boken mellan gym och hem, hittade ingen på biblioteket och fick köpa en ny), eller så och sitter och panikläser de sista sjuttio sidorna. De sämsta sidorna, enligt Cia.

Ni gav oss Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Egalias döttrar som kom i en tid av behåbränning (nu var jag tvungen att kolla upp så att den kom i en tid av behåbränningar och tydligen var Gerd lite sen, då den första offentliga behåbränningen skedde 1968 och Gerds bok publicerades i Norge 1977) och har översatts av allas vår überfeminist Ebba Witt-Brattström.

Språket. Språket var det som diskuterades i huvudsak denna kväll på Saturnus. Hur Brantenberg lyckas skapa ett språk, analyserat och förvrängt så att det ska passa hennes omvända historia, där kvinnorna är direktörer och sjökvinnor och männen eftertraktas för sina små penisar och... ja, moderskänsla är väl fel att skriva här, så faderskänsla. Ord som fröken blir herken. Människa bli kvinniska. Istället för att bränna behåar så bränns det penisfodral, eller som det heter i boken - pehåar.

Språket är i början svårt att ta till sig och få in. Efter ett tag slutar man dam att reagera över ord och hjärnan hoppar inte till vid konstiga ord, utan de tas in och lägger sig någonstans där de tål att funderas på.

En bok att använda i utbildning. Trots detta googlade Cia och kunde inte hitta den där i någon större utsträckning. Sara, som jobbar som lärare, var sugen på att använda den, då dock i mindre stycken. En av anledningarna till att en längre bok kan vara svår är att den inte knyter ihop trådar. Den förklarar inte allt för oss. Den är, tycker vissa av oss, rent tråkig. Den väcker en eller två tankar, men sen tar det stopp. Vi får inte lära känna människorna i historien och på slutet tappar den en fart som den egentligen aldrig riktigt har hållit. De människor som antagligen hade behövt läsa den kommer antagligen aldrig att göra det.

I slutet av kvällen kom vi in på omslaget som ingen av oss gillade. Det är synd att böcker ska tappa på omslag, när en hel del folk går på omslaget när de väljer bok. Den svenska utgåvan som vi hade fick underkänt av alla närvarande, dock blev den engelska motsvarigheten mer okej:ad av oss.

Betyg då? Som vanligt (med vissa undantag) var vi ganska ense om vad vi tyckte men ändå blev betygen skilda. Anna gav högst med hela 4,3 och jag gav sämst med 3,0. Övrigas betyg:

Sara: 3,8
Evelina: 3,7
Cia: 3,4,

vilket ger ett gemensamt betyg på 3,64.