Ungdomligt tantsnusk. (Cia grät!)

Bokcirkus! hade det stora nöjet att få 5 exemplar av Emma Hambergs Baddaren, lagom till denna omgång av bokcirkeln. Tack Piratförlaget. Eftersom vi är en lättköpt bokcirkus! så svänger våra åsikter därefter. Det är så vi jobbar, vi cirkusarbetare, och inlägget nedan följer noga cirkusmodellen. Typ.

Historien, om konstnärsparet Maja och Pelle, där hon är en ung och lovande konstnär, medan han är en gammal och lyckad sådan, griper tag från första sidan. Eftersom boken var så himla svåranalyserad så ägnade vi inte alls någon tid åt att diskutera fjärilar på boksidorna, omslaget, författarens kändisskap vs skicklighet som skribent och annat viktigt. Vi var ju så upptagna med karaktärerna! (När vi nu inte drack vin, pratade om Jennys bröllop och hennes fina nya salt/pepparströare eller gav tips inför Evelinas kommande NY-resa, men ja, analysen tog tid, det gjorde den.)

Läsaren utmanas av det välskrivna språket i Baddaren, vilket gör den till SL-läsning, snarare än hängmatteläsning menar vi. Stor gradskillnad där, såklart. Vi satt alla på väg till jobbet och stoltserade med denna blivande klassiker, sedan diskuterade vi hur man [be]dömer människor efter vad de läser på tunnelbanan. För det gör vi. Sanningsenligt alltså. (Och nu börjar jag känna att det här inlägget är lite jobbigt att skriva. Cirkusmodellen kanske inte håller i längden.)

Maja, den unga konstnären, är i alla fall missnöjd med livet i slottet där hon bor med sin man. I ett försök att göra något eget bjuder hon in icke simkunniga för en två veckors simkurs på slottet. Att Maja tar oskulden på tonåringen i sällskapet, som sedan blir en succé i sängen efter första gången, det menar vi är totalt trovärdigt. Självklart leder detta också till att Pelle i sin förtvivlan sätter eld på slottet. Inga konstigheter, det där med att slott fattar eld enkelt, samt hastigt släcks, det fattar väl vem som helst. (Dovhjortarna, som rörde sig i bakgrunden genom hela berättelsen, har säkert en symbolisk mening, men den listade vi aldrig ut. De var säkert väldigt viktiga.)

Omslagets fråga ”vågar du se under ytan?” möts definitivt med ett rungande JA!, och vi känner verkligen att vi kommit in under skinnet på alla karaktärer i boken.

Slutligen måste jag förtydliga att Cia faktiskt grät när hon läste boken, det gjorde hon. Och alla i bokcirkus! läste ut boken, även om snittbetyget 1,8 talar för sig själv.


Nästa gång borde vi egentligen ses i Norge, tycker jag.