Huvudpersonen och jag, vi har några saker gemensamt. Vi arbetar båda två som översättare och har båda en kärlek till Frankrike. Men mer än så är det inte. Jag är till exempel inte dum i huvudet. Det är han. Åtminstone tyckte de flesta av oss det. För vem följer en kvinna i vått och torrt som sviker en gång på gång? Gud som han krälar i skiten för henne och tar varenda litet sandkorn som hon ger honom i hopp om att det ska bli mer. I hopp om att hon också ska vilja vara med honom. Dum i huvudet kanske är lite att ta i, jag vet inte. Men det är så jag tänker när jag läser. ”Skärp dig!” tänker jag. Och det var vi fler som gjorde, förstod jag när vi möttes upp på Mälarpaviljongen.
I en recension benämns denna bok som en ”kärlekshistoria” men är detta kärlek? Den stygga flickan är ett objekt, ett slags madonna, och huvudpersonen kallar eventuellt sin besatthet för kärlek. Jag undrar lite: Vad är detta för kvinnosyn Mario? Du har ju blivit kritiserad för detta, med rätta. Är det inte lite pinsamt att huvudpersonen säger till den stygga flickan när hon blir sjuk att han ska hjälpa henne att ”bli vacker igen”. Inte frisk alltså, utan vacker. Visst, det kan ju vara så att man som författare ger en av karaktärerna en egenskap som man inte själv måste stå för. Huvudpersonen kan ju vara mansgrisig av sig utan att Vargas Llosa för den sakens skull måste vara det. Men… det argumentet håller inte riktigt här.
Kajsa Ekis Ekman har beskrivit detta genomgående synsätt hos Vargas Llosa i en artikel i DN:
Denna fastlåsta motsättning finns i hela Vargas Llosas produktion. Å ena sidan har vi de tahitiska kvinnorna, de indianska kvinnorna, den ”stygga flickan” från Limas fattigkvarter. De har ingen bakgrund och inga efternamn och förblir ”flickor” livet ut. När männen våldtar dem njuter de, när de prostituerar sig är det så angenämt att de ”vägrar ta betalt”, de är ogenerade, skälmska och koketta.
Och det här med sex ja. Det skriver han om. Rätt så detaljerat också. Jag vet inte om det ska vara fint eller erotiskt eller njutbart att läsa om detta? För mig är det tvärtom och detta hänger ihop med att han känns som en dålig människokännare, nej förlåt kvinnokännare. Det var svårt att bortse från att författaren fanns med i bakgrunden: en 70-årig man som skriver om en ung kvinnas kön. När han beskriver hur huvudpersonen försöker tränga in i denna unga kvinna som är för torr och som bara ligger där, då måste jag vända bort huvudet från boken. Tyvärr måste jag ju vända tillbaka huvudet också för att historien ska gå vidare. Men alltså. Jag fick våldtäktskänslor för trots att hon inte sagt nej kändes hon inte det minsta engagerad och jag blev äcklad äcklad äcklad av huvudpersonen. Självklart får den stygga flickan sin orgasm ändå för det vet vi ju alla att det är så lätt hänt som kvinna trots att man kanske inte är så sugen på sexet från första början. Det känns såklart helt rimligt. Vänta nu… var det en man som skrev boken?
Vi var nog rörande överens om att det var en riktig gubb-bok det här. Nåväl. Nu lämnar vi den biten.
Vargas Llosa blandar berättelsen om ”kärleken” med beskrivningar av Peru. Vissa av oss tyckte att det inte riktigt passade in. Det hade säkert varit intressant läsning – i en egen bok – men inte i tillsammans med den andra berättelsen. Andra tyckte om det. Jenny blev till exempel mycket sugen på att lära sig mer om Peru.
Vi tog även upp andra böcker som denna påminde oss om. Jenny menade att den här madonna-biten påminde henne om Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött och någon menade att huvudpersonen var lite som huvudpersonen i Stad i ljus på grund av man i Paris och kanske lite på grund av men skärp dig för i helvete. Sara menade att hela boken faktiskt var lite ”men kom igen”. Men alltså, han kan ju inte rå fört. Han är ju en sån där vahettere skapande man full av känslor. Dårå.
Vi pratade lite om språket, om det finns ett visst spanskt sätt att skriva på. Linn var till exempel mycket förtjust i hur han uttryckte sig. ”Språket var fantastiskt!” skrev
hon i sms:et till mig eftersom hon inte kunde vara på plats vid själva mötet. Hon använde till och med ordet poetiskt.
Sådär övergripande är det inte alls en dålig bok även om man kan få intrycket av att vi tyckte det (och självklart färgas ju denna text av vad jag själv tycker om boken även om jag försöker ta upp allas åsikter) när man läser här. Vi gav boken betyget 3,4.
I en recension benämns denna bok som en ”kärlekshistoria” men är detta kärlek? Den stygga flickan är ett objekt, ett slags madonna, och huvudpersonen kallar eventuellt sin besatthet för kärlek. Jag undrar lite: Vad är detta för kvinnosyn Mario? Du har ju blivit kritiserad för detta, med rätta. Är det inte lite pinsamt att huvudpersonen säger till den stygga flickan när hon blir sjuk att han ska hjälpa henne att ”bli vacker igen”. Inte frisk alltså, utan vacker. Visst, det kan ju vara så att man som författare ger en av karaktärerna en egenskap som man inte själv måste stå för. Huvudpersonen kan ju vara mansgrisig av sig utan att Vargas Llosa för den sakens skull måste vara det. Men… det argumentet håller inte riktigt här.
Kajsa Ekis Ekman har beskrivit detta genomgående synsätt hos Vargas Llosa i en artikel i DN:
Denna fastlåsta motsättning finns i hela Vargas Llosas produktion. Å ena sidan har vi de tahitiska kvinnorna, de indianska kvinnorna, den ”stygga flickan” från Limas fattigkvarter. De har ingen bakgrund och inga efternamn och förblir ”flickor” livet ut. När männen våldtar dem njuter de, när de prostituerar sig är det så angenämt att de ”vägrar ta betalt”, de är ogenerade, skälmska och koketta.
Och det här med sex ja. Det skriver han om. Rätt så detaljerat också. Jag vet inte om det ska vara fint eller erotiskt eller njutbart att läsa om detta? För mig är det tvärtom och detta hänger ihop med att han känns som en dålig människokännare, nej förlåt kvinnokännare. Det var svårt att bortse från att författaren fanns med i bakgrunden: en 70-årig man som skriver om en ung kvinnas kön. När han beskriver hur huvudpersonen försöker tränga in i denna unga kvinna som är för torr och som bara ligger där, då måste jag vända bort huvudet från boken. Tyvärr måste jag ju vända tillbaka huvudet också för att historien ska gå vidare. Men alltså. Jag fick våldtäktskänslor för trots att hon inte sagt nej kändes hon inte det minsta engagerad och jag blev äcklad äcklad äcklad av huvudpersonen. Självklart får den stygga flickan sin orgasm ändå för det vet vi ju alla att det är så lätt hänt som kvinna trots att man kanske inte är så sugen på sexet från första början. Det känns såklart helt rimligt. Vänta nu… var det en man som skrev boken?
Vi var nog rörande överens om att det var en riktig gubb-bok det här. Nåväl. Nu lämnar vi den biten.
Vargas Llosa blandar berättelsen om ”kärleken” med beskrivningar av Peru. Vissa av oss tyckte att det inte riktigt passade in. Det hade säkert varit intressant läsning – i en egen bok – men inte i tillsammans med den andra berättelsen. Andra tyckte om det. Jenny blev till exempel mycket sugen på att lära sig mer om Peru.
Vi tog även upp andra böcker som denna påminde oss om. Jenny menade att den här madonna-biten påminde henne om Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött och någon menade att huvudpersonen var lite som huvudpersonen i Stad i ljus på grund av man i Paris och kanske lite på grund av men skärp dig för i helvete. Sara menade att hela boken faktiskt var lite ”men kom igen”. Men alltså, han kan ju inte rå fört. Han är ju en sån där vahettere skapande man full av känslor. Dårå.
Vi pratade lite om språket, om det finns ett visst spanskt sätt att skriva på. Linn var till exempel mycket förtjust i hur han uttryckte sig. ”Språket var fantastiskt!” skrev
hon i sms:et till mig eftersom hon inte kunde vara på plats vid själva mötet. Hon använde till och med ordet poetiskt.Sådär övergripande är det inte alls en dålig bok även om man kan få intrycket av att vi tyckte det (och självklart färgas ju denna text av vad jag själv tycker om boken även om jag försöker ta upp allas åsikter) när man läser här. Vi gav boken betyget 3,4.
