Men ja, allt är ju inte fine and dandy in the land of ungdomsböcker. Eller böcker överhuvudtaget. I Divergent talas det mycket om självmord. En typisk mening är
Det påstods att det var självmord. Men det gick bra för min bror på träningen. Han var nyförälskad i en av de andra noviserna. Han var lycklig. // Du har en bror, inte sant? Tror du inte att du skulle veta om han var självmordsbenägen?
Och jag vrider mig i soffan där jag ligger och läser medan min man lagar mat i vårt kök. Att förenkla självmord sådär. Att inte ta det ansvar det krävs att skriva en bok. Att ingen berättat för författaren Veronica Roth att ett självmord handlar om så mycket mer än om att vara lycklig. Det räcker med tio minuter framför Google för att få reda på att somliga är jättelyckliga, förälskade, det går bra för dem, men att de kan vara sjuka ändå och att det är sjukdomen som gör att de väljer att ta livet av sig. Och i vissa fall står det en mamma eller en pappa eller en vän. Eller en syster kvar och fattar inte alls vad som hände, för den där sonen dottern vännen broren var ju inte alls olycklig. Inte alls.
Det är som myten om den lyckliga horan. Eller myten om en riktig våldtäktsman Eller myten om att tiggare antingen egentligen är rika, knarkare eller tillhör någon östeuropeisk liga. Det kliar i mina fingrar. Jag vill skriva en tilläggslapp med fakta om självmord och lägga i alla Divergentböcker jag hittar i bokaffärerna och på biblioteken. Jag vill berätta. Jag vill säga att du kände inte min kompis Johan. Du har aldrig pratat med min släkting A. Du har ingen aning om vad massor av människor går genom varje dag.
