Den nakna industrin

Att Jamie Oliver har blivit en industri har väl inte undgått någon i-landsmänniska. Efter lite googlande får jag fram att han  har haft ungefär 24 olika tv-shower och har skrivit 17 kokböcker i olika upplagor. 17 kokböcker. Hur kan någon ha så mycket mat i sig? Nu misstänker jag väl att det inte är han personligen som kommer på alla dessa maträtter, skriver alla dessa maträtter i dessa kokböcker och lagar all mat som finns på bilderna, men ändå. Industri. 

Jag och Evelina var precis och hälsade på Anna i Cambridge och var då och åt på (trumvirvel) en av Jamies restauranger. Vi satt mellan en skitstor julgran och ett företag på julmiddag och ja, det var kul att vara där men min pasta var överkokt och det var egentligen roligare att sitta med drinkar och vänta på bordet i baren än att faktiskt äta maten. I ett angränsande rum fanns Jamiesaker. Jamies skärbräda. Jamies kokböcker. Jamies knivar. Och när vi gick runt på stan och in i mataffärerna kunde vi köpa Jamies salt och Jamies julkaka. 

I en artikel i the Guardinan går att läsa att Jamies aktuella kokbok nu seglat om självaste JK Rowling i toppen om racet att bli den mest sålda boken i jul i Storbritannien. Som om någon skulle bli förvånad.   

Morgonens nyhetsrapportering.

Jag vaknade sådär oroligt tidigt idag. Men! Tänk vad man får tid då, till att till exempel läsa DNs boklördag grundligt, och se där! En lång intervju med Chimamanda Ngozi Adichie (oj vad jag fick googla för att stava det där rätt). Den verkar inte finnas ute på nätet än, men det kommer förhoppningsvis. Hon skriver i alla fall på en ny bok, ser fram emot det. Purple Hibiscus läste vi ju tillsammans i bokcirkus!, och Half of a yellow sun är en favorit för mig med.

Annars kan man på nätet läsa om att ungdomar blir mer empatiska av att läsa vampyrböcker. Jodå, det är så rubriken sätts, även om undersökningen mer visar att det är bra för utvecklingen av den empatiska förmågan om man läser böcker överhuvudtaget. Sen att man använt Harry Potter samt Twilight-böckerna när man forskat på detta, det tolkar jag mest som att det viktigaste är att läslusten växer till sig i unga år. Såklart, säger jag!

Varulvar

Det här. Jag vet inte om jag tycker att det är superkul eller hemskt tragiskt. Eller inget av det. Det kanske bara är en axelryckning?

Meningen på slutet ”Everyone knows that Stephenie Meyer created werewolves, and now you hacks have been exposed! Good luck defending yourselves in court!!” får mig återkomma till den ständiga frågan om det är så där det är, okunskapen, när man är ung. Eller är det det där amerikanska? Är det en slump? Eller bara en axelryckning?

Är det inte lite uttjatat att sucka, ta sig för pannan och undra var ungdomen är på väg? Fundera på om man inte var lite klokare när man själv gillade Brad Pitts tolkning av sårad man i Höstlegender och såg det som det verkliga idealet, det enda rätta.

Varulvar har funnits åh, så länge. En liten googling berättar för mig att de funnits i litteraturen ända sedan 1000-talet. Oj, vad vi inte var födda då!

Så, Kayla, här är lite boktips till dig:

Wagner The Wehrwolf av W. Reynolds från 1846.
Varulven av Dumas
Doyle (som skrivit Sherlock Holmes), Kipling (Djungelboken), Louis Stevenson (Dr Jekyll & Mr Hyde) har alla skrivit historier om varulvar.
S.Kings Varulvens år.
Eller varför inte JK Rowlings Harry Potter och fången från Azkaban?