De vanligaste böckerna

Jag har en lista i min telefon med böcker jag vill läsa. Ett hundratal att pricka av. Den där listan brukar jag ta fram när jag går och rotar och skrotar bland böckerna på loppis. Oftast är jag inte ute efter något speciellt, men att köpa en pocket för en tia istället för de åttio som de ibland kostar i vanliga handeln är lycka. 

Jag älskar att hitta Moa Martinsson Richard Yates Elsie Johansson Joyce Carol Oates. De bra författarna, de som inte alltid finns kvar i bokhandlarna. Böcker som ändå är vanligt att hitta i bokhyllorna på loppisställena. Ibland kanske köpa på sig en chicklit man vet kommer vara nja? men skön som avslappning och paus. 

Ibland händer det att jag köper en bok som jag redan har i hyllan. Då gör det inte så jekla mycket för den kostade ju bara en tia. 

Tre per vecka känns som ett alldeles, alldeles underbart lästempo

Semestervecka ett bibehöll det fina lästempot från veckan innan. Den döende detektiven var bra, precis som Leif GW Perssons andra böcker. Har nu läst allt han skrivit i mer eller mindre kronologisk ordning och jag måste säga att hans tidigaste böcker är de bästa. Säkert tjatat om det förut, men läs för sjutton Samhällsbärarna och hans bok om Palme-mordet. Sällan läser man deckare som känns så realistiska och trovärdiga. Samma med Den döende detektiven, men på slutet har han liksom tjongat in än mer på det klassiska deckarspåret vilket inte är riktigt lika bra som tidigare, inte lika kritiskt och småbittert. Men, läsvärt som alltid och jag gav boken en fyra. Nästa bok att bli utläst var Sofi Oksansens galet hyllade Utrensning. Och nog var den bra allt. Nattsvart och en sån där bok som får en att vilja googla ihjäl sig efteråt. Men ändå var det något litet, litet som gjorde att jag inte satte en femma på den. Kan inte riktigt sätta fingret på vad, kanske att jag emellanåt blev lite förvirrad över de historiska händelserna, men det kan likväl vara att jag hade semester samtidigt och var tvungen att klara av livsvikta saker som att sola, bada, äta, konversera och spela roliga spel på iPaden. Tredje boken blev Richard Yates Easter Parade som jag sträckläste i söndags. Älskade den. Älskar den här typen av böcker. Otroligt lättläst (även på engelska), vackert språk och jag fastar direkt trots att det egentligen inte finns en klassisk handling utan bara ett beskrivande av två människors liv. Älskar. Sa jag älskar?

När jag blev kär i Yates

Boken Revolutionary Road av Richard Yates stod så länge i min bokhylla att jag hann glömma bort den. Så länge att när jag var nere hos mina föräldrar plockade jag på mig exemplar nummer två av boken, från mamma.

Och innan jag hinner läsa de sista sidorna så går jag in och sätter betyg tre på bok.nu, sen vaknar jag dagen efter och känner i hela kroppen att det är fel betyg för den är ju en fyra. Fast att jag har sett filmen och inte riktigt minns vad som kommer hända, men har en känsla av det. För den är bra, det går inte att komma ifrån. Inte lika lättsam som hans Easter Parade. Och då är inte ens Easter Parade en lättsam bok.

Revolutionary Road är tung, långsam, perfekt. Inget smuts på ytan som är slipad. Boken är som en välstädad takvåning där var sak står på sin plats, utan att det stör. Långsamheten blir ibland plågsam på pendeltåget och jag fastnar med blicken på medpassagerare och undrar om de är som Frank Wheeler, någon som tror att de inte alls trivs i vardagen, men som är så fast i den att när förändring är närstående inte själv vågar inse att de faktiskt lever det liv de vill leva.

Hade jag varit Linn så hade jag fredagstipsat om Revolutionary Road för den uthållige och Easter Parade till den som vill ha det lite kvickare. Men Yates - honom borde man läsa i vilket fall.

När man är supertrött och ska sova, men bara måste läsa de femtio första sidorna av boken först, då är det fint att det är förord på tjugonio sidor.