Visar inlägg med etikett Tom Rachman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Rachman. Visa alla inlägg

tisdag, juli 31

Jaha?-böckerna

Ni vet hur det är. Du läser en bok, tycker det är helt okej samtidigt som du vid varje bladvändning hoppas att det ska hända på nästa sida. Det där som får dig helt fast, sådär att du bara vill läsaläsaläsa. Och så händer det! Hurra! Och så visar det sig vara falskt alarm eftersom det bara höll i sig i ett ynka kapitel, sen börjar du vänta, hoppas och önska igen. Så är boken plötsligt slut och du tänker Jaha?. Det var varken dåligt eller bra, varken plågsamt eller en njutning. Boken får vanligtvis mellan 2.5 och 3.5 i betyg på en femgradig skala. Så glömmer du strax därefter bort att du ens läst den.

Jag har läst några stycken såna här under min semester. De verkar ju alltid vara i majoritet, de där Jaha?-böckerna. Här är de jag lyckats pricka in under juli månad. Inget mer än så, för det finns inte så mycket mer att säga:

The Imperfectionists av Tom Rachman
Angela's Ashes av Frank McCourt
Hollywood Station av Joseph Wambaugh

torsdag, juli 12

Medelhav och annat skryt

Läslusten kom ungefär samtidigt som semestern för mig. Tur det! Nu har jag spenderat två veckor i södra Frankrike med dagliga salta bad, vackra byar och nattliga läsmaraton.

Bäst var The other hand (som Linn också älskade). Eller The imperfectionists. De är faktiskt ruggigt bra böcker båda två och springer över mållinjen samtidigt. LÄS!

Sen gillade jag faktiskt Jellicoe Road rätt mycket, till skillnad från somliga. Och Vi har redan sagt hejdå var helt okej, även om den inte drabbade mig. Intressant det där med hur jag kände igen vissa delar av mitt eget singelliv i Stockholm, tror att det gjorde boken bättre, ännu mer realistisk. Plus: gillar att kapitlen inte kommer i ordning!

Sämst var The Greatest Love Story of All Time. Den kan ni hoppa över. Det var tråkig Bridget Jones-underhållning, och när jag tänkte att jag ville ha något lättsmält så blev det bara skämskudde och tråk av det. Har generellt svårt för böcker där jag måste skämmas för huvudpersonen, har alltid haft.

Guideboken var helt okej, fast vi använde mest kartan för att inte köra fel. Det gick oftast bra, men inte alltid.